Det var en stund sedan jag skrev något här men nu är hjärnan full med saker som måste ut.
För en tid sedan postade Fredrik Backman på sin Facebook-sida att han skulle göra ett framträdande på Rival där han skulle tillåta Josefine Sundström att leda honom i ett samtal. Och vi skulle få titta på.
Så jag köpte två biljetter och sedan frågade jag min fru om hon ville följa med.
Så kom och gick kvällen. Jag skulle kunna skriva en hel del om upplevelsen. Josefine var oerhört bra som samtalsmoderator och gasade och bromsade Fredrik på ett utmärkt sätt. En del var sånt vi hört förut men det mesta var en intressant inblick i den Backmanska hjärnan.
Ett flertal saker som han sa resonerade ordentligt i mig. Men det är inte vad jag tänkte skriva om idag. Det behöver mogna för just nu är det bara på det första av flera kaos-stadier.
Jag vill prata om böckerna istället. Eller för att vara mer exakt, vad jag tycker och tänker om dem.
Första gången jag läste något av Fredrik var 2010. Det var Vinter-OS och Fredrik bloggade om det på ett sätt som inte andra gjorde. Det var när Backman skrev om Simon Ammann som vann herrarnas backhoppning som det klickade. Någon annan hade haft samma tvångstankar om muslimska böneutropare som jag. Och han vågade skriva om det. Så jag fortsatte läsa allt som Backman skrev på Café. Jag har också läst det han skrev om att bli farsa.
En man som heter Ove
2012 kommer första boken ut. Den är delvis en samling av saker han skrivt om på Café-bloggen. Jag fyllde 40 år 2013 och får ett gäng exemplar av boken i present. De flesta har jag gett bort.
Jag gillar boken om Ove (doh!) och jag tar det som en komplimang när någon jämför mig med honom. Lite mindre när folk jämför mig med Ove Sundström (Solsidan). Givetvis var jag och såg Johan Rheborg som Ove på Rival och både Rolf Lassgård och Tom Hanks låter Ove ta en fysisk form på film.
Men min Ove får ändå inte plats. För mig är kärnan egentligen att Ove vill ge upp och sluta anstränga sig, men att ändå varje dag hittar något som gör att han har något som tar en igenom en dag till. För det är när man inte längre betyder något för något som det är slut.
Saker som min son behöver veta om värden.
Det här är första gången som Backman verkigen resonerar i mig. Den är lite annorlunda skriven än Ove, men mycket mer personlig. Både ljuset och mörkret får ta plats på ett mer öppet sätt än med Ove där mörkret mera anas äs uttalas. Det roligaste var att det fanns flera passager som i princip var kopior av vad min morfar eller mamma hade sagt till mig och ofta före ens Backman var född.
Min mormor hälsar och säger förlåt
Elsa är min inre röst. Hennes mormors små brev är mycket av mina tankar och funderingar och sånt som jag själv ger mig ut för att ta reda på eller försöka klura ut. Mina egna små vardagliga uppdrag.
Britt-Marie var här
Britt-Marie är introvert. Jag tror att det var första gången som jag läser en bok med en huvudkaraktär som är som jag, som egentligen älskar och bryr som om alla men som kan vara lite kantig. Jag har känt många Britt-Mariear under min uppväxt. Ett par av den är jag släkt med. En av mina absoluta favoritböcker av Fredrik.
Björnstad
Första boken in trilogin. Backaman blir mörkare, allvarligare. Flera av händelserna som händer i boken är sådana som också hände när jag växte upp på en liten ort där alla behöver varandra och det finns saker man inte egentligen pratar om. Ibland har jag funderat på att skriva något liknande baserat på min egen uppväxt.
Vi mot er
Del 2 i Björnstads-trilogin. Backman blir ännu lite mörkare och polariseringen blir mer uttalad. I mitt tycke den bästa av de tre böckerna i serien. Men det är också första gången som jag blir rejält arg på Backman. Slutet är ett slut. Det kan ta slut där. Eller inte. Han hade hintat om en trilogi men ändå avslutar han, på sätt och vis. Det fanns aldeles för många lösa trådar. En del hade fått ta sitt ansvar, andra inte. Djup orättvist tyckte jag.
Och varje morgon blir vägen hem längre och längre
Min mamma gick bort i alzheimers 2009 och jag läste en hel del böcker om att hantera sorg och om att se någon dö bit för bit. Mamma var alltid den som knöt mig kvar till Åland. Åren från när jag första gången märkte att något inte var som det skulle och fram till att hon gick bort gjorde att jag tappade bort mig själv. Under många år hade jag ett självskadebeteende som tog sig uttryck på ett flertal sätt. Men det lärde mig en del; tålamod, smärtan i små förluster och hur lätt det är att tappa bort sig själv när det som varit den enda konstanten i ens liv försvinner. Mellan 2009 och 2017 hade jag ganska sparsam kontakt med mina syskon.
Men så en dag i mitten av maj 2017 tog jag den nyinköpta boken och gick ut till ett av mina favoritställen i skogen och läste de 85 sidorna text. Och efter det kunde jag äntligen förlåta mig själv igen. Det hade gått drygt 6 månader sedan jag hamnat på sjukhus med ett par stora gallstenar och en akut pankreatit. Båda orsakade av för mycket alkohol. Men nu hade jag varit nykter i ett halvår. Det har jag i princip varit sedan dess.
Jag skulle vilja läsa om boken, men jag vågar inte.
Folk med ångest
Sängkammarfars. Jag tyckte att serien var roligare än boken.
Vinnarna
Okej, Backman är förlåten. Alla de lösa trådarna binds upp. De som behöver ställas till svars gör det och får ta sitt ansvar. Sällan på det mest uppenbara sättet.
Mina vänner
Senaste boken. “Kanske den sista.” säger Backman själv. Till stora delar orsaken till att vi satt på Rival. Jag hade inte hunnit läsa den är vi var och såg honom prata primärt om den här boken. Vilket var bra, för det var ett par saker som han sa som blev renare och mer personligt när det kom direkt från Backman utan att gå genom boken först.
Det här är så som jag önskade att han hade skrivit från början. Texten är skriven så som jag tänker så det fanns noll motstånd i att läsa boken. Den “viktigaste” personen i hela boken, Konstnären, får vi inte veta namnet på före boken nästan är slut. Jag grät och skrattade samtidigt. Och skrämde min stackars fru när jag låg och läste en morgon och går från fniss till bröstsprängande gråt på 2 sekunder blankt.
Det är det bästa Fredrik har skrivit. Gör inte om det.
