Det har varit en utmanande och svår april för mig. Är inte fysiskt hel; har ett knä som bråkar med mig, har haft en ryggskada som nu börjar ge sig och gallstensproblem igen. Så det har varit ett himla springande till olika läkare, sjukgymnaster och naprapater för att få den här gamla kroppen i skick att kunna göra det jag vill göra med den. Jag har kanske inte varit helt snäll med den.
Men, varje dag som jag vaknar med lite ont är en bra dag. På kort tid har tre personer som jag känner på ett eller annat sätt lämnat jordelivet, skaffat en etta med lock, sparkat hinken, gått till de sälla jaktmarkena. De finns inte mer, de har upphört att existera i den fysiska världen.
Kvar finns bara minnen och att hantera att de är borta. Och att hantera hur de lämnade oss.
När man väljer att gå
Den första var en person jag känt ganska länge och som så länge jag har känt hen, har haft problem med sin självkänsla. Men det var ganska bra, ganska många år. Covid tog hårt och efter det så radades det upp sak efter sak och till slut såg hen bara en väg ut.
Nu står jag kvar med tankar om “borde jag varit mer närvarande” och “varför missade jag när hen ringde”. Men framför allt är jag arg över att hens närmaste familj inte gjorde något och att hens arbetsgivare bara viftade bort mig när jag kontaktade dem.
Om du, eller någon i din närhet, har de här tankarna - sök hjälp. Ring 90390 eller kontakta Suicide Zero eller 1177.se.
När kroppen inte orkar
Den andra har varit sjuk så länge som vi har känt varandra men var ändå en av de mest levnadsglada personer jag känner. De senaste åren har vi mest haft kontakt via olika sociala media och via chattar. Det tog hårt när en som jobbar på samma arbetsplats meddelade att de fått veta att hen gått bort.
Så, nu sitter jag här och är ledsen över att vi aldrig fick till den där fikan som hen var skyldig mig för en sak jag hjälpte till med för många år sedan.
Det som slår mig är att ingenstans officiellt, varken i de organisationerna som vi båda är med i, eller på hens egna sidor på sociala media, har det stått något. Jag kan förstå att hans närmaste och partner har det tungt, man jag skulle ändå vilja ha möjligheten att sörja mer öppet och tillsammans med andra som kanske känner likadant.
Så, gå och ta den där fikan, för till slut är det för sent.
När man bara blir gammal
Den tredje var helt enkelt bara gammal. Inte så att hen var över 100. Men gammal. Jag har gjort mycket dumma och roliga saker i mina dagar, men det är inget emot den här personen. Jag har suttit på många tillställningar och det är inte ofta som jag fått höra samma histora två gånger.
När jag blir gammal vill jag ha levt ett liv med samma densitet.
