Jag hade ett samtal med en god vän idag om livet i allmänhet och jobbet i synnerhet. Vännen ville ventilera ett litet problem som hade uppstått på jobbet och det fanns behov av att låta “metaforenas mästare” (inte jag som kallar mig själv för det) beskriva mer konkret hur det kändes och varför det kändes så ohållbart med det som föreslagits.
Det här är en liten sammanfattning om vad vi pratade om och hur jag beskrev det i mera fysika termer på ett sätt som visar hur absurd det som de begär är och utfyllt med vilka risker som finns.
Bakgrund och vetenskap
Det är idag vetenskapligt bevisat att kontextbyten, alltså att skifta fokus mellan uppgifter, har en negativ inverkan på flera olika sätt.
- Delad kongnitiv belastning: Att byta uppgift eller dela sin uppmärksamhet på flera uppgifter samtidigt, leder till att man belastar minnet och gör det svårare att komma ihåg saker, lära sig nya saker och lättare blandar ihop saker som är snarlika med varandra.
- Reducerad produktivitet: Det finns studier som visar att även mindre mentala blockeringar i samband med att man byter fokus kan reducera produktiviteten med upp till 40%.
- Lägre kvalitet: Frekventa byten av fokus, även inom samma område, förhindra att man får ett djupt fokus (det vi programerare kallar för flow) och det resulterar ofta i sämre kvalitet på det vi gör.
- Stresspåslag: Och till sist det som är värst av allt, ökat stresspåslag. Allt fler saker pockar på vår uppmärksamhet så varför skapa ännu mer under den tredjedel av tiden som vi ägnar åt att jobba?
Länkarna är bara exempel på läsning inom området. Det finns hur mycket som helst att läsa på om man vill fördjupa sig, men det där är grunden till vad jag lutade mig mot under vårt samtal.
Problemet - att gräva diken
Jag varken vill eller kan gå in i detalj på den verkliga beskrivningen men så här gjorde jag hela situationen helt absurd.
“Det handlar ju bara om att gräva diken.”
För närvarande så har vännen 2 olika diken som underhålls. Det ena har hen varit med och grävt från början och det andra är ett hen har fått ta över eftersom det är snarlikt det första diket, i samma typ av jordmån och båda är till för att leda in vatten in i ett odlingsområde.
Nu har hen blivit ombedd att också, samtidigt, vara med och gräva ett till nytt dike och se till att ett nytt dike underhålls.
Det första diket ska grävas i en helt ny jordmån. Hen har aldrig grävt diken i stenrik jord förut men “hur svårt kan det vara, det är ju bara att gräva diket” är vad som sägs på möten. Fast hen är osäker på om hen verkligen har rätt spade för att gräva det här diket eller om det behövs andra verktyg. Eller i värsta fall, spränga bort berg. Och det skapar en oro och en stress.
Det andra diket, det som ska underhållas, är i och för sig ett dike, men det är inte till för att leda in vatten till odlingarna, det är till för att dränera vatten från en sumpmark. Fast bara om det regnar och bara om vattennivån är över 60 cm och om det är någon som behöver komma över och använda spängerna som går över sumpmarken. Annars kan man strunta i det diket.
Så här har vi en kognitiv belastning och parametrar som gör det prioriterat över de andra, men bara vid tillfällen som inte är under egen kontroll.
Förutsättningarna är alltså att bolla hanteringen av fyra diken där tre av dem är för att bevattna odlingar och det sista är till för att leda bort vatten och frigöra en spång. Vi har ett dike som ska grävas i mark som är helt okänt och ett dike som ibland behöver ha uppmärksamhet och för att vara beredd så måste man hela tiden kika på väderprognoserna.
Givetvis är det lite avstånd mellan dikena. Det är inte för samma bonde vi gräver, eller ens i samma fält. Det kommer att krävas att man flyttar på sig mellan dikena.
Fortkörningsböter
Om vi nu skulle acceptera att gräva alla dessa diken så är det första vi måste ta i beaktande risken för att polisen tar oss och skriver ut en fortkörningsböter till oss när vi kör mellan dikena. Ju oftare vi byter, ju fortare måste vi köra mellan dikena. Så länge som vi kan flytta på oss på ett kontrollerat sätt och hålla oss till hastighetsbegränsningarna så är det relativt lugnt. Men, vi har ju det där diket som ska leda bort vatten om någon ska använda spången. Om vi då är i diket längst bort och gräver så måste vi kasta oss in i bilen och tokköra för att dränera bort vatten.
Här har vi då risken att farbror Blå stoppar oss och ger oss böter som måste betalas senare. Om det sker så kommer vi obönhörligen att bli lite sena till diket och få gräva ännu fortare. Och om vi fortsätter att samla på oss fortkörningsböter och inte betalar dem genom att vila, så kommer Kronofogden till slut att knacka på och vilja göra en utmätning. Eller det vi kallar att bli utbränd. HR kallar det “arbetsrelaterad depression”.
Olycksrisken
En annan risk med att gräva många diken samtidigt är att vi lätt hamnar i en normalitetbias, alltså att vi underskattar möjligheten att det går fel. Så länge som det flyter på och vi håller våra diken i trim och har tur med vädret, trafiken och slipper köerna och liknande så kommer vi att bara kunna fortsätta på samma spår för “allt funkar ju”. Jo, ibland är det lite regn och det var lite kö vid sista rondellen, men det löste sig ju. Det regnar kanske lite oftare än förut och det där jäkla vägbygget gör det ju inte lättare att komma fram fort. Men det går bra.
Så bygger vi på och till slut kommer den där dagen när vi behöver ha lite marginaler och det inte finns. När bilen har slut på bränsle, när någon inte har kommit tillbaka med bilen eller när vägen är helt avgrävd. Eller för att ta mer troliga händelser, när vi är lite förkylda eller har grälat med sambon eller en närstående har gått bort. De där sakerna som man inte alltid kan förutspå.
Ska man ha den här typen av dikesuppdrag måste man ha en plan för när det går fel och en organisation runt som kan stötta det. Man måste vara beredd på att betala för en extra bil, vaccineringar och par-terapi. Något som de flesta företag inte alls är intresserade av, det är ditt privata problem.
Och så har vi normalitetsförskjutningar. Små och gradvisa försämringar och avvikelser normaliseras. Det blir lite mera accepterat att man är grinig, trött och inte har gjort det man behöver göra. Och det leder alltid till att man ökar risken för att göra fel. Så vi kör i diket.
Och vad händer med underhållet av spaden och bilen? Behöver de service eller bara vila? Har vi uppdaterat spaden kontinuerligt så att den inte plötsligt blir obsolet för att någon har gjort en bättre spade eller en grävmaskin?
Vatten in eller ut?
När vi byter dike finns det en ökad risk att vi inte kommer ihåg om det var viktigt om vatten kommer in eller ut. På väg från det ena diket till det andra får vi en liten böteslapp. De flesta av dessa har kommit när vi är på väg till sump-diket och har brådis, så vi gör antagandet att det är vatten ut. Fast det kanske inte var det och plötsligt leder vi ut vatten ur odligen och växterna dör.
Eller så är vi på väg till sten-diket och får ett larm och styr om till träsk-diket. Fast vi är mentalt inne på att det ska in MERA vatten. Så där står plötsligt en användare av spången med vatten upp över knäna.
Ingen av dessa scenarion är optimala.
Ultimat mångkamp
Låt oss lämna diket en stund, för jag tror redan att ni inser att den här typen av grävande inte är bra för kroppen och knoppen och knappast kommer att ge massor av pengar i plånboken (i alla fall inte hos någon som gräver) och göra det riktigt absurt.
10-kamp. Det består av följande grenar:
- 100 meter löpning så fort som möjligt på en rak bana.
- Längdhopp, springa fort rakt fram och hoppa i en sandlåda.
- Kulstötning, hiva en 7,26 kg tung kula ur en ring.
- Höjdhopp, spring en stund och hoppa upp på en tjock madrass.
- 400 meter, spring ett varv runt arenan, så fort som möjligt.
- 110 meter häck, som 100 meter, men lite längre och med saker ivägen.
- Diskus, hiva en platt skiva så lång som möjligt.
- Stavhopp, spring snabbt, använd en stav och hoppa så högt som möjligt upp på en tjock madrass.
- Spjutkastning, kasta en specialdesignad pinne så långs som möjligt.
- 1500 meter, spring 3 3/4 varv runt arenan så fort som möjigt.
Det här är ju helt befängt att det ska ta två dagar att göra. Vi måste optimera det lite.
Så vi slår ihop en del grenar.
1500 meter spjutkastning, när du ändå springer runt, så varje gång du kommer fram till spjutkastningsansatsen, greppa ett spjut och hiva iväg det. Du ska ju ändå kasta 3 gånger.
100 meter längdhopp, när du kommer till mållinjen så finns det en stor sandgrop att hoppa ut i.
110 meter häck med stavhopp. Vi gör ett par av häckarna REJÄLT högre. Du väljer hur högt innan du startar.
Disko-kula, du vår välja om du ska kasta diskusen eller kulan när du går in i ringen. Summan av de olika redskapen är ditt slutresultat.
Och till slut, 400 meter höjdhopp, var 100:e meter så ska du floppa över en ribba. Jo, vi funderade på att kalla det 400 meter häck, men IOC påpekade att det redan finns en sådan gren.
Optimering och kontextbyten är sällan bra för flödet och ska man göra många saker så måste man acceptera att det tar tid och att det blir en del förflyttningar och det går åt tid mellan grenarna.
Att gräva eller inte gräva?
Så, vad rekommenderade jag? Gräv inte… och om du absolut måste gräva, se till att få tillräckljigt bra betalt för att helt och hållet sluta gräva. Och se till att det finns stödfunktioner för att göra dessa snabba byten. Om du är företagsledare idag så är det mycket som att gräva många diken samtidigt. Eller snarare så är du ansvarig för dikena och ser till att du har de bästa på att förbereda när du kommer och ska gräva lite, har all information du behöver för att bestämma riktningen på diket och framför allt har du så pass bra betalt att när markägaren ber dig dra åt pipsvängen och gå och gräva någon annanstans, så har du råd att bara pilla lite med en liten spade i ditt eget trädgårdsland.
Men jag skulle aldrig ställa upp på att gräva diken på det här sättet igen och jag rekommenderar ingen att gräva för många diken samtidigt. Både jag och min vän är sådana som gärna har ett par olika diken som vi gräver i samtidigt för annars blir vi uttråkade. Vi är lite som skidskyttar. Vi skidar gärna och vi skjuter gärna men om vi måste göra bara det ena eller det andra blir vi uttråkade. Men vi är också duktiga på själva transitionen mellan skidspåret och skjutvallen och som de agilister vi är så är vi de första som erkänner att det skulle vara mycket bättre om vi sköt alla 4 serierna i en följd innan vi ger oss ut och skidar. Dels för att vi slipper 8 transitioner och dels för att vi skulle ha mycket mindre puls när vi skjuter.
