En historia om att lära sig gräva diken.
Nästa år hade det varit dags att fira min ingifte morbrors 80-årsdag. Men det kan vi tyvärr inte. Han gick bort alldeles för tidigt. Han var gift med min moster K. På väldigt många sätt var han en av de manspersoner som jag under min uppväxt respekterade mest, tillsammans med min morfar. Men det är inte det den här lilla betraktelsen ska handla om.
Den ska handla om yrkesstolthet och yrkeskompetens. Så länge jag kan minnas så körde han grävmaskin. Och han gjorde det bra. Mycket bra. Min minnesbild av honom var att han alltid var noggrann i det han gjorde och att han hade så mycket yrkesstolthet att han hellre sade nej till ett jobb än gjorde ett dåligt.
De gånger jag såg honom arbeta med sin maskin var jag alltid lika imponerad av hur man kan få något så tungt att göra fjäderlätta korrigeringar ena sekunden och göra ett stort hål i nästa. Hur han lyckades peta bort något litet skräp, eller flytta på en tappad spade, för att kunna flytta på en jättestor sten utan att förstöra något.
Det är inte lätt att bli erkänd och få ett yrkesbevis för att köra grävmaskin. Först ska man gå en maskinutbildning. Beroende på hur man gör det är det mellan 3 månader, om det är i privat regi, och 3 år, om man gör det genom ett gymnasieprogram. Det är mycket säkerhet och massor med matematik, ritningskunskap och annat som kräver mycket mer teoretiska kunskaper än man kan tro. Dessutom ska man ha ett bra ögonmått, fingertoppskänsla och förmågan att “se” hur hålet ska se ut redan innan man börjar gräva.
När man suttit i skolbänken ett par år, för det kräver en del förberedelser innan man ens kan gå maskinutbildningen, så får man sin lärlingsbehörighet eller sitt utbildningsintyg. Då väntar minst 4200 timmar i en grävmaskin med övervakare. Alltså inte bara på jobbet utan i maskinen. Det är alltså upp mot 30 månader, om man får vara i grävaren hela dagen, alla dagar.
När man samlat på sig de timmarna så får man avlägga ett prov. Det finns i Sverige två olika yrkesbevis men de flesta respekterar “den andra”. Om man lyckas får man sitt yrkesbevis för den maskin man valt. Sedan väntar dels ett antal andra kurser och framför allt att man kan bevisa att man kan sitt yrke. Andra grävmaskinister med erfarenhet kommer att granska det du gör och komma med åsikter.
Många företag kräver att man har sitt yrkesbevis innan man får börja jobba hos dem, så det är ett litet moment 22 i det hela. I vissa fall så kräver stat och kommun att man har sitt yrkesbevis för att få gräva åt dem. Stat och kommun kräver också att man har Trafikverkets kurs APV (Arbete på Väg). Det är ett par dagars kurs som ska göras om var 15:e månad för att man garanterat ska vara uppdaterad på nya regler.
Det finns en uppsjö med andra “bra att ha”-kurser, som ADR, L-ABC, HLR, kemicertifieringar, el-kunskap och liknande. Det är ju också så att ditt primära verktyg, alltså grävaren, inte är så lämplig att flytta långa sträckor på allmän väg. Ska du flytta på den måste du alltså ha BECE-behörighet på ditt körkort för att ens komma dit där du ska använda din kunskap, beroende på hur stor maskin du har.
Det är alltså en signifikant mängd tid och upp mot en halv miljon kronor i kostnad innan du har ditt yrkesbevis i handen, men då respekteras du för din kunskap.
Varför berättar jag att det är svårt att få ett kompetensbevis för något som de flesta av oss med lätthet erkänner är svårt?
För att det inte funkar så inom alla yrkeskategorier.
Jag har idag rollen som Staff Engineer. Vägen hit har gått genom 1 år Tekniskt Basår, 4 år på universitet med systemvetenskap, programmering och andra bra kurser. Efter att universitetet gett mig mitt “lärlingsbevis” har jag samlat på mig en massa andra kurser, certifierat mig i bland annat Java, gått UGL och andra ledarskapskurser och varit på många konferenser. Jag har haft nästan alla roller man kan ha inom systemutveckling, men det jag specialiserat mig på är systemarkitektur och transaktionsintensiva system. Jag har också fokuserat på tekniskt ledarskap, alltså att leda utvecklare.
För 25 år sedan kom jag ut i yrkeslivet, mitt i DotCom-erans största bubbla. Många av mina kamrater gick nästan direkt in i chefstjänster och fina utvecklarroller på flashiga bolag med namn som Framtidsfabriken och Boo.com. Jag hamnade på ett litet konsultbolag med 25 år i branschen och fick mitt första seriösa uppdrag på Ericsson. Jag kunde allt och jag visste allt. Jag hade ju gått en av de bästa utbildningarna man kan gå.
Jag hade turen att få jobba med bra “handledare” som guidade mig och delade med sig av sin kunskap. Jag gjorde gott och väl mina 4500 timmar som lärling med dessa seniora personer “i maskinen” innan jag 2007 fick möjligheten att göra mitt första “yrkesprov”. Problemet är att i min bransch gör man det genom att få ett riktigt projekt. Det slutade delvis med fiasko. Hur jag än vrider och vänder på problemet så måste jag säga att jag underkändes, både på det yrkesmässiga planet men också på det personliga.
Så jag skaffade mig fler handledare och lade ner mer tid på att lära mig bara en typ av maskin. Förut hade jag försökt att kunna alla mitt skrås olika typer av maskiner. En 5-åring kan med lätthet se skillnad på en grävmaskin och en vägskrapa och förklara varför man måste kunna olika saker för att använda dem. Det kunde en 30-årig akademiker inte.
Idag har jag gjort mina timmar i maskinen. Jag vet hur jag ska gräva. När någon kommer med en ritning eller en idé så ser jag hur hålet ska se ut, hur det ska grävas och med vilket verktyg. Jag har en, metaforiskt, toppmodern grävmaskin som kan hantera de flesta jobben och jag vet också när jag ska säga nej. När det inte är en grävmaskin som behövs, utan en väghyvel.
Jag har de kunskaper och de verktyg som krävs för att kunna använda min grävmaskin. Jag har BECE-kort och trailer för att få grävmaskinen dit den ska för att kunna börja gräva. Jag vet vilka personer i min omgivning som kan köra de andra maskinerna om det krävs för att vi tillsammans ska kunna bygga det som efterfrågas.
Men sluta slå på din egen trumma nu, vi har förstått att du är kompetent. Vad är det du egentligen vill ha sagt?
Jag är glad att du avbröt mig och ställde frågan.
Nästan varje dag upplever jag att det kommer någon, utan yrkesbevis, men med någon form av maktord som “chef”, “område”, “enterprise” eller liknande i sin titel, med en spade på axeln och säger “du ska gräva en grop, den ska se ut så här, och här har du spaden”. När jag skrev den här texten förra gången var spaden BigData. “Om du inte utnyttjar BigData är du redan död!”. Det stora då var Hadoop, MapReduce, Data Lakes och “3 V” (volume, velocity, variety). Den stora grävmaskinen stavades AWS och allt skulle vara Cloud-first. Migrera eller dö.
Idag heter spaden AI. Och den här gången är det ännu mer akut, för spaden kan faktiskt gräva lite grann på egen hand. Den producerar kod som ser ut att fungera, texter som låter professionella, arkitekturer som ser ut som ritningar. Problemet är att spaden inte vet om den gräver i rätt riktning, om grunden kommer att hålla, om det om 6 månader rasar ihop. Det vet bara den som suttit i grävmaskinen.
Varför är det så svårt att inom systemutvecklingen visa varandra yrkesrespekt bara för att vi gräver abstrakta och imaginära hål och levererar något som inte går att se?
AI gör det enklare att låtsas kunna och svårare att bli respekterad för att faktiskt kunna. Nu kan en chef utan B-körkort komma med en ChatGPT-genererad arkitekturskiss och fråga varför implementationen tar så lång tid. Verktyget har hämtat sin “kunskap” från allt vi läst och skrivit — och serverar det nu till dem som drar slutsatsen att vi inte längre behövs.
Min morbror hade yrkesstolthet. Han hade alla sina papper och certifikat i ordning, men det var inte det som gjorde honom till en av de mest respekterade inom sitt område. Det var hans integritet att säga nej till dåliga jobb. Det är yrkesstolthet som det krävs mera av i AI-eran, inte mindre. De bolag som kommer att lyckas är de som klarar av att behålla yrkesstoltheten och utnyttja AI för vad det faktiskt är: ett verktyg, en grävmaskin.
