Prolog: Over The Bar
Jag är mitt i ett skriv-flyt och det bara sprutar bokstäver över skärmen. Noise cancelling-lurarna är på plats och spelar någon form av trash metal. Jag har ett stort leende och känslan i kroppen är samma som när jag lyfter riktigt tungt på gymmet eller har det där fantastiska flytet ute i Hellasskogarna. Men just nu sitter jag helt stilla och det enda som rör sig är tankarna inne i min hjärna och fingrarna över tangenterna.
I ögonvrån och i en bakgrundsprocess noterar jag en kollega som närmar sig och sätter sig på en stol lite vid sidan av mig. Mitt fokus är kvar på texten jag sitter och skriver, för jag har inget möte planerat, alla mina DM-kanaler är satta på “Stör ej” och just nu är det bara tangenterna, texten, tankarna och jag, på samma sätt som när det är cykeln, stigen, skogen och jag.
Då kollegan slänger in en pinne i framhjulet. Tar tag i min axel, ruskar på mig och kräver min uppmärksamhet. Tankebanan bryts men det finns lite text “kvar i fingrarna” så jag skriver färdigt meningen, tar demonstrativt långsamt av mig lurarna, vänder mig mot kollegan och säger “okej, vad är det som är så viktigt att du måste störa mig nu”. Jag hör själv hur irriterad jag låter och jag kan känna i hela kroppen att mitt kroppspråk inte är inbjudande. Trots att det är en kollega jag bryr mig om och värderar högt. Jag ser hur kollegan ryggar tillbaka men hon har uppenbarligen laddat hårt för att gå och prata med mig.
Sedan kommer det jag har hört så många gånger förut.
“Du får inte vara så jäkla snabb. Jag känner mig dum när du…”
Kollegan fortsätter prata, men min hjärna har gått i baklås och hela kroppen skriker “fly”. Det är bara en tunn hinna som när som helst kan spricka mellan mig och panikångestattacken. Men jag måste vara professionell, jag måste ge kollegan sin tid.
Så jag tar till en livlina. “Du, mitt kaffe är slut. Kan vi gå och hämta en kopp till och sedan sätt oss i köket istället så vi inte stör resten av gänget?”. Så köper jag mig lite tid och jag vet att det dämpar panikkänslan i kroppen att gå lite. När vi hämtat kaffe och jag har fått möjlighet att sätta mig på ett sätt som gör mig öppnare och ger mig bättre kontroll över mitt kroppspråk använder jag en öppen fråga för att bjuda in kollegan.
30 minuter senare har kollegan kräkts ur sig alla känslor, fått förklara för mig vad jag gör fel, fått utöva lite mobbing, krävt att jag ska skärpa mig och fått sin terapitid. Den här gången klarade jag av att behörska mig, fortsätta ställa öppna frågor, tänka på mitt kroppspråk och när vi går tillbaka till våra skrivbord ser kollegan nöjd ut.
Själv är jag helt slut, både fysiskt och mentalt. Det känns som om jag voltat över styret i full fart, helt utan skydd.
Den här texten är en personlig reflektion över nackdelen med att kunna tänka fort.
Hastighetsbeskattning: Priset för att tänka snabbt
För ett antal år sedan fick jag möjligheten att gå en väldigt bra ledarskapsutbildning. Den första delen handlade bara om att lära känna sig själv och förstå sina egna drivkrafter. En del var en personlig kartläggning som dels bestod av ett par olika skriftliga tester för att mäta kognitiv förmåga, kommunikationsstil och värderingar. Det kompletterades med en djupintervju utförd av en psykolog, för att skapa en mer heltäckande personlig profil.
Kartläggningen var i sig själv inte värderande, utan ett sätt för oss deltagare att förstå oss själva och för utbildarna att kunna para ihop olika typer av personlighetsdrag med varandra för att se om det skulle framkalla reaktioner.
Det är svårt att kort sammanfatta vad som står i rapporten utan att skriva hela men i punktform:
- jag ligger i de övre percentilena för logisk och spatial förmåga
- jag är varken distanserad eller vänskaplig. Jag har svårt att bli vän privat med de jag jobbar med.
- jag bryr mig mycket om andra, känner stor medkänsla och drivs av att hjälpa andra.
- jag har en mycket begränsad krets med personer jag är helt bekväm med.
- jag föredrar ordning och struktur, men har inget problem med spontanitet eller om det är stökigt.
- jag är mestadels introvert och reserverad, samtidigt som jag är rak, rättsam och bekväm med konflikter.
- jag har lätt för att uttrycka mig och har ett stort ordförråd.
- jag har inget emot att vara själv, men tycker inte om att vara ensam.
- jag har en stark drivkraft att få tillhöra något.
- mycket innovativ, nyfiken och förändringsbehägen. Mycket starkt rättspatos. I alla de här områden ligger jag i övre percentilen.
Psykologen sammanfattade det som “smart, snabbtänkt, rättvis, innovativ, elastiskt i tanken (läs mycket fantasi) men känslig och emotionell”. Hon förklarade att min neurologiska profil drar mot neurodiversitet och avviker lite mot vad som är normalt i samhället. Men inte tillräckligt för att vara en ND-diagnos. “Du är författare. Du har bara inte förstått det ännu.”
Hon introducerade mig också för Kazimierz Dabrowskis “Theory of Positive Disintegration” (TPD). På svenska heter det “Teorin om Positiv Upplösning”. Ett av det centrala begreppen är “överexcitabilitet” (OE) som delas in i fem olika delar; psykomotorisk, sensuell, imaginär, intellektuell och emotionell. Överexcitabilitet är ett lite konstruerat ord på svenska. Jag ser det som förhöjd reaktionsförmåga eller högintensitet och tänker använda mig av den senare.
Här kommer jag att fokusera på två av högintensiteterna: Intellektuell (IOE) och Psykomotorisk (POE), eftersom det är de som oftast ställer till det för mig.
Tillsammans så kan Intellektuell och Psykomotorisk Högintensitet skapa friktion när de triggas av inre (tankar) och yttre (händelser) runt omkring mig.
Intellektuell Högintensitet manifesterar sig ofta i att man är snabb på att processa information, enkelt förstår problem och kan se mönster och beroenden, är nyfiken och har en bred allmänbildning. Det som är positivt är att en IOE-person är bra på kritiskt tänkande och analys och har lätt att vara innovativ. IOE-personligheter har nästan alltid ett stort ordförråd och använder gärna synonymer och metaforer för att få fram sin poäng. Men det gör också att en IOE-personlighet kan uppfattas som uttråkad och otålig när diskussionstakten är för låg och det analytiska djupet och komplexiteten kan också bli överväldigande för andra.
Psykomotorisk Överexcitabilitet (POE) handlar om personens fysiska energi, impulsivitet, snabba sätt att prata och en tendens till att gärna röra på sig när man tänker. En POE beskrivs ofta som teatralisk när denna har 4 white-board-pennor i handen och fyller tavlan med snabba skisser medan de pratar med hela kroppen. Det brukar fylla rummet med energi och de driver fram handling. Men, med snabbt och ordrikt språk, ett visuellt yvigt fysiskt kroppsspråk och intensitet är det lätt att andra kan uppfatta en som agiterande, dominerande eller t.o.m. aggressiv.
Var för sig så är det enklare att hantera den ökade intensiteten men när båda två händer samtidigt så blir produkten av det visuella och det intellektuella bara för mycket för de flesta. Innehållet kan vara för kompakt och det går för snabbt för den som lyssnar. På det skapar det teatraliska och ordrikedomen, som är en inre drivkraft för en POE, en reaktion hos andra. Just att de två tillsammans blir en exponentialfunktion som genererar hög extern friktion är det som skapar reaktioner som “sakta ner”, “tona ner dig” och “låt andra ta plats också”.
Varför säger kollegorna “sakta ner”?
Det finns ingen, eller i alla fall få, organisationer som har som mål att sakta ner och kväva sina medarbetare. Men det är som alla system: det måste finnas en balans mellan in och ut. Att be någon sakta ner är en överlevnadsinstinkt när man mentalt står med vatten upp till midjan.
Vetenskapligt så handlar det om att den mänskliga hjärnan har en begränsning i vad den kan processa och hålla i minnet.
De flesta kan hantera information som är komplex och med hög densitet om de får ta det i sin egen takt. Det som Daniel Kahneman kallar System 2-tänkande (Slow Thinking) och som kräver långsam, metodisk och ansträngande tankearbete.
Om kommunikationen håller ett högt tempo krävs istället att lyssnaren använder System 1-tänkande (Fast Thinking) för att kunna reagera på situationen.
Ett högt tempo av kompakt information sprinklat med visuell förstärkning skapar en kognitiv överlastning som snabbt fyller den mentala kön med uppgifter att hantera hos den som lyssnar. Behovet av att sakta ner är en ren överlevnadsinstinkt och nödvändigt för att förhindra missförstånd på grund av de överbelastade kommunikationskanalerna.
Jag vet att ett önskemål att “sakta ner” inte betyder “bli mindre smart” utan det är snarare ett önskemål om att vara med förutsägbar. Och mer psykosocialt säker.
Faran med hög friktion
Effektiv kommunikation involverar två simultana kanaler: innehållet (vad som sägs) och relationen (hur väl återspeglar innehållet kopplingen mellan parter). Om båda parterna har förmågan att hålla ett högt tempo eller intensivitet med hög informationsdensitet är det sällan ett problem. Det är när det skiljer i förmåga som framför allt den som lyssnar istället blir upptagna med att försöka tolka in relationen i det som sägs som kärnan i budskapet helt tappas bort. Den som presenterar, märker också av att publiken blir ofokuserad och kan uppfatta det som ointresse.
När jag noterat det historiskt har jag försökt att förstärka budskapet och vara ännu mer teatralisk. Om man lutar sig mot vetenskapen så vet vi idag att runt 90% av hur ett budskap tas emot handlar om det icke-verbala. En person med Psykomotoriskt Överexcitabilitet kan då lätt bli feltolkad, speciellt i professionella sammanhang, där ingen vill visa eller erkänna att man inte förstår. Fientligt, dominant och skrämmande är hur publiken upplever det när intentionen från talaren är att signalera entusiasm, engagemang och kompetens.
Faran med hög verkanshöjd
Om man sedan blandar in faktorerna att jag är fysiskt ganska stor, 50+, man, välutbildad och har stor erfarenhet så skapas också, ovanpå de redan nämnda friktionerna, en ännu högre verkshöjd. Det finns studier som visar att runt 45-årsåldern så ökar åldersdiskrimineringen och partiskheten, speciellt i situation där tekniken möter andra områden. Man tycker helt enkelt att vi har svårare att anpassa oss och inte är lika tekniskt lättrörliga.
Det här krockar sedan med konkreta skillnader i kommunikationspreferenser mellan generationerna. Yngre kollegor brukar generellt föredra snabba, asynkrona och kompakta digitala kanaler som chat och videokonferenser. Äldre, och då speciellt högintensiva, föredrar mer direkt kontakt med hög bandbred. Gärna diskussioner där de kan utnyttja sin teatraliska förmåga att övertyga. De här två kommunikationssätten krockar med varandra. Hårt.
Så när den äldre kollegan ser sig som genuint effektiv och en ypperlig problemlösare så kan deras intensiva och innehållsrika sätt att kommunisera tolkas (rätt eller fel) som för direkt och teatraliskt. Man blir en “drama-queen” eller i värsta fall “grinig, aggressiv gammal gubbe”.
Det jag har observerat när jag hamnat i “konflikt” med yngre kollegor är att det aldrig egentligen handlar om att kompetensen ifrågasätts. Inte från någon av parterna. Istället är det metoden och takten i kunskapsdelandet som skapar friktionen. Där jag håller ett högt tempo för att spara tid så skapas istället en effektivitetsskuld på teamnivå om de föredrar att processa information stegvis eller asynkront. Min kommunikationsstil hämmar därför deras effektivitet att ta till sig information.
När humör och motivation sjunker snabbare än Titanic
“Tona ner dig”, “sakta ner”, “var inte så känslosam” är alla stora isberg som effektivt sätter stop på mig och får mitt humör och min motivation att sjunka. Orsaken till det är att jag ser min snabbtänkthet och mitt uttrycksfulla sätt som en stor del av min identitet. När min identitet upprepade gånger blir ifrågasatt och avvisad är det lätt att jag upplever det som att jag förnekas att existera i min föredragna form, framför att ta det som konstruktiv kritik.
Under större delen av mitt vuxna liv har jag haft känslan att “det är något fel på mig” och att jag “inte passar in”. Jag blir alltid väl mottagen när jag kommer in i ett nytt sammanhang. Ofta blir jag uppskattad för att jag snabbt kommer igång och bidrar. Det här gäller både inom arbetslivet och i privata sammanhang, som t.ex i föreningslivet.
Men det blir lätt en paradox mellan effektivitet och intensiteten och att bli straffad för att jag, omedvetet, utsätter andra för hög belastning. Det är ett ständigt dilemma för mig att balansera hur mycket av min Intellektuella Högintensitet jag ska använda. Jag vet att om jag använder för mycket, så straffas jag socialt. Men gör jag för lite, mindre än vad som förväntas av mig som “smart och effektiv” så hamnar vi i andra situationer.
Det är den här nedåtgående spiralen som gör att jag ibland ger upp på organisationer jag är med i och drar mig tillbaka. När jag inte får ha en intellektuell frihet att göra det jag ser att är rätt, eller som jag läst mig till, för att andra inte är på samma nivå, så kopplar jag helt enkelt ifrån. Som en ren skyddsmekanism.
Men det i sin tur leder till att jag får skuldkänslor för att jag vet att jag skulle kunna hålla en högre produktivitetstakt eller göra bättre ifrån mig än jag gör.
Organisationella felinställningar
På en mountainbike eller en motorcykel är stötdämparnas inställning viktiga. Man behöver ställa in dem lite annorlunda beroende på var man kör, hur fort man kör och vilken körstil man har. Jag har ibland bytt motorcykel med instruktörskollegor och för att vi har olika körstilar så fungerar det helt enkelt inte att köra fort för någon av oss. Men i det fallet skulle ingen av oss säga “din motorcykel är kass”. I alla fall inte om vi båda har kunskap om hur fjädring på en mc fungerar.
Tyvärr finns sällan “stötdämparexperter” i arbetslivet. Organisationer ställer hellre in sitt sätt att arbeta för hög hastighet och hög produktivitet. Man lutar sig mot oss som har hög kognitiv förmåga och lastar gärna på oss mer och mer. Det är inte för att vara elaka utan för att vårt sätt att jobba döljer en verkliga arbetsinsatsen. Vi får det som de uppfattar som svårt att se lätt ut.
Men, samtidigt så straffas vi om vi skapar konflikter runt omkring oss när vi, för att skydda oss själva och kunna vara så effektiva som vi vill vara, använder en kommunikationsstil som är krävande för andra delar av organisationen. När det är felinställt så tvingas vi använda vår kognitiva överskottsenergi till att kompensera för andras eftersläpning i kommunikation och förståelse. Det bränner till slut ut oss, precis som en felinställd fjädring bränner slut på ett däck i förtid.
Frågor som “Känner du dig uppskattad på jobbet?” eller “Ifrågasätter du värdet av ditt arbete?” som ibland kommer på utvecklingssamtal eller medarbetarsamtal slår lite extra hårt. Hur ska jag förklara att deras krav på att vara effektiv inte blir belönat med mer autonomi och lagom med utmaningar utan oftast genererar just krav på att “sakta ner”. Eller att de försöker trötta ut mig genom att ge mig extra arbete. Som om det skulle hindra mig från att lära mig nya saker.
Så jag kämpar ofta med att hantera den här typen av organisationella felinställningar och hur de sänker min motivation att göra ett bra jobb. Jag vill kunna använda mina förmågor till att göra bra saker, utan att bli straffad eller överbeskattad.
Mina strategier
Ansvaret för att skapa ett bra och respektfullt samarbete delas av alla inblandade parter. Så är det bara och det måste alla acceptera. Men som en högintensiv person måste man acceptera att det primära ansvaret för att ett meddelande når mottagaren och uppfattas korrekt ligger hos dig, sändaren. Det ställer en del krav på självkontroll och att utarbeta ett antal strategier för medveten självkontroll.
Under en lång tid var en av mina strategier för att kunna fungera ytterst destruktiv. Jag drack helt enkelt för mycket. Idag har jag valt att vara nykter. Visserligen bedövade och dämpade alkoholen känslan av att inte räcka till, men den gjorde också mina filter tunnare. I slutändan ställde det till det mer för mig än vad “nyttan” var.
Enligt Nya Testamentet predikade Jesus att vi ska “behandla andra som du vill bli behandlad själv”. Det kallas ibland för Den Gyllene regeln och återfinns i de flesta religioner i någon form. Länge levde jag efter den regeln och det ställde till det. Hur jag vill bli behandlad är oftast inte accepterat av andra.
Istället fick jag hjälp av en terapeut att förstå att jag måste använda Platinum-regeln: “Behandla andra så som DE vill bli behandlade”.
För snabbtänkande personer som jag översätts det i att anpassa min kognitiva hastighet och hur jag delar upp sådant som skapar kognitiv belastning i hanterabara bitar. Precis som jag inte alltid kan köra så fort jag kan eller så tight som jag kan när andra deltagare är på banan, för då skrämmer jag slag på dem, är det mitt ansvar att anpassa mig till de som är runt omkring mig.
Det är häftigt att kunna köra snabbt. Det är lika häftigt att kunna tänka snabbt. Men snabbhet utan assimilering (alltså att anpassa sig till omgivningen) blir en börda. Speciellt märkbart blir det i ledarskapssituationer om jag skapar för mycket overhead. Jag försöker idag medvetet använda Typ 2-tänkande, ett långsamt tänkande, och metodiskt och med eftertanke anpassa det jag vill förmedla till andra.
Det tvingar mig att bryta ner komplexa idéer till hanterabara bitar och presentera dem stegvis istället för att släppa loss en tirad av information.
Lite färre jazz-händer
En större utmaning för mig är att reglera min icke-verbala intensitet. Då jag naturligt, om jag får vara mig själv, är psykomotoriskt högintensiv, krävs det att jag även här tar till ett par knep. I början kändes det onaturligt att medvetet prata saktare, röra mig mindre och anpassa mitt vokabulär till de som var mina mottagare. Men det betalar sig. Så mycket av det vi inte säger vägs in i hur man uppfattas. Det är mer märkbart när det handlar om folk, och mindre när jag är tillsammans med mina människor. (Enligt Fredrik Backman har man kanske 7 människor i sitt liv, om man har tur, resten är folk.)
Det jag har jobbat mest med är:
- Icke-verbal de-eskalering: Jag försöker tänka på hur jag sitter, hur jag för mig och att använda öppna och välkomnande gester. Jag lutar mig gärna lite mer framåt än jag egentligen är bekväm med för att visa intresse och engagemang men blir det för mycket så händer det att jag uppfattas som dominant. Eller flirtig. Svårt det där….
- Kanalisering av energi: Jag cyklar till jobbet. Det är inte bara ett sätt att få motion, det är också ett sätt att få ut lite överskottsenergi. Före möten som är viktiga ser jag till att jag får tid att gå en stund eller träna. Om jag kan så står jag helst och jobbar, speciellt om det är digitala möten. Att jag gärna sitter med en penna eller något annat att låta fingrarna leka med är ännu ett verktyg för att hantera min fysiska energi. En av de mest accepterade energi-hanteringsstrategierna jag använder är att föra anteckning för möten. Det tvingar mig dels att skriva klart så jag hinner tänka efter och dels ger det mig något att lägga energi på.
- W.A.I.T - Why Am I Talking? I stort sett alltid innan jag öppnar munnen numera så frågar jag mig själv “Varför vill jag säga något?”. Strategin är lite liknande att skriva protokollen. Jag får en strukturerad paus som gör att jag kan hantera min impulsivitet och bidra när jag behövs och när det bidrar till diskussionen. Om “varför” är “för att det är kul, för att jag vill flasha en idé” och liknande tankar så är jag oftare tyst idag än jag var förut. Inte alltid, men oftare.
Desarmerande fraser
När jag upptäcker att det går för fort, eller när någon säger åt mig, har jag fått hjälp i att skapa ett par fraser som fungerar för att desarmera situationen. De kan delas in i lite olika typer.
Proaktiv farthållning och vänta: Istället för att fortsätta dominera det talade utrymmet så använder jag fraser som “Jag har snabbt utvärderat det här problemet, men jag vill vara säker på att alla hänger med och förstår logiken. Hur har du [kollega] uppfattat det?”. Det här bjuder aktivt in andra till att prata och markerar tydligt att det är okej att avbryta mig.
Hantera feedback med struktur: När jag får negativ feedback om mitt sätt att prata eller hur fort jag pratar så tvingar jag mig själv att fokusera och återcentrera mig mot att lösa det problemet, snarare än att svara emot. “Bra att du gör mig uppmärksam på att jag har gett för detaljerad information. Jag vill ju att alla ska förstå lösningen. Kan vi reda ut vad som vi förstått och vad jag måste göra en ombearbetning på.”
Klargörande av mottagare: Om jag känner mig överväldigad och blir defensiv så brukar jag försöka ta till fraser för att klargöra och förstå hur den jag pratar med vill ta emot informationen. “Jag känner att mitt nuvarande sätt att säga saker bara skapar förvirring och missförstånd. Kan vi ta ett steg tillbaka så att ni kan förklara för mig hur ni föredrar att att jag presenterar saker?”
Den sista är lite farlig. Den kan uppfattas som att jag försöker sätta dit den som gett mig feedback så det gäller att navigera rätt.
Breddad kommunikation
Jag har lätt för att skriva. Jag skriver gärna och mycket. Numera är det enkelt att hälla in mina texter i en AI och få den att spotta ur sig olika alternativa texter och sammanfattningar. Jag har ett par olika promptar som jag använder mig av för att skapa riktade och omarbetade texter så att de ska passa den som ska ta emot dem.
De här utnyttjar jag för att ge de jag ska prata med en möjlighet att läsa på inför mina möten. Jag tar i princip aldrig ett möte om något avancerat numera om det inte finns minst 24 timmar för mig att skapa ett material och för de som ska vara med att hinna läsa på och bilda sig en uppfattning. Det här ger mina kollegor tillräckligt med tid att tänka långsamt och jag kan tänka snabbt medan jag skriver. Utan att det påverkar varandra negativt.
Sammanfattningar, skriftligt
Jag försöker att summera de nyckelbeslut och de åtgärder som vi har kommit fram till under våra möten. Deadlines, datum, förväntingar och liknande skrivs ner och sedan begär jag återkoppling på det. Det här gör att jag enklare kan hantera olika typer av kommunikationsstilar och framför allt ger det mer tid till de kollegor som behöver mer tid att internalisera besluten innan de förpliktigar sig till att göra något. Men jag är fortfarande lite konfunderad över att inte alla bara slänger sig ut och ser hur det går utan vill titta på hur backen ner ser ut först…
Bokstöd, styrstavar och ficklampor
En person som jag kräver en del av sin omgivning. Chefer och andra i ledande positioner är ytterst viktiga för att jag ska fungera väl och inte bränna ut mig. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om chefer som bara försökt styra och modifiera mitt beteende, men jag väljer istället att skriva om de som fått mig att fungera i de sammanhang som de varit ansvariga för.
Gemensamt är att ingen av dem varit intresserade av att hålla på med micromanagement. Istället har de varit tydliga med vad de förväntat sig och gett mig de verktyg och den autonomitet jag behöver. De har ofta kommit tillbaka och sett till att det inte finns några hinder och gett mig tid att ventilera sånt som jag behöver få ur mig innan det drabbar organisationen. Ibland handlar det bara om att ge mig en stund att pysa av mig och bara lyssna och ibland handlar det om att ställa rätt öppna frågor för att få mig att tänka till. Det här är bokstöden.
Men de har också agerat styrstavar när jag har släppt lös för mycket energi. Precis som i ett kärnkraftverk. “Det är mer effektivt om du” är en fras som en av dem ofta började med och den tilltalar mig mycket mer än “du måste sakta ner”.
När de har behövt har de utan pardon använt sina starka ficklampor till att belysa när jag faktiskt har gjort fel. Och utan att jag har haft en möjlighet att argumentera. “Vi var överens om att du inte ska… Nu får du gå och be om ursäkt och ta ansvar för vad du gjort.” är sådant som jag fått höra om jag gjort något som vi var överrens om att jag inte skulle göra. “Sådär får du inte prata med mina resurser” är en annan, när jag upptagen in min egen hjärna sagt saker i affekt.
Alla de här tre typerna av styrning behövs. Jag tycker inte om att göra fel, men jag tar hellre en kort och rak tillrättvisning och får det avklarat än att jag själv ska gå och fundera på om jag gjorde rätt och vad jag skulle gjort istället. Och om jag kommer att bli socialt exkludera för att jag varit oförsiktig igen. För tro mig, det finns nog ingen som ligger vaken så mycket och tänker på de här situationerna som jag och som skäller så mycket på mig som jag gör.
Så, nu då?
Vad är syftet med den här texten egentligen? Vem är den till för?
Den är framför allt till för mig själv. Ett sätt att strukturera en känsla jag har haft och hantera en situation som höll mig vaken på nätterna.
Det jag googlat på, frågan AI om och diskuterat med andra smarta personer jag känner i de här frågorna är ett sätt för mig att förstå mig själv. Det är också ett sätt för mig att visa att jag faktiskt förstår vad jag gör och med det ta på mig ett åtagande att vara bättre. Det finns på bloggen. Du kan inte säga att du inte vet…
Det är också till för sådana som jag. Personerna som kanske uppfattas som starka, snabba, smarta och framgångsrika, men som egentligen är tunnhudade, känsliga och bara vill att alla andra ska tycka om en. Har vi tur så har vi sju människor som gör det. De övriga personerna får vi bara försöka hantera på något sätt ändå.
